Härom dagen på väg hem från dagis frågade Osvald varför det var så ljust. "Det brukar ju vara mörkt när vi går hem?" Och visst är det helt annorlunda nu mot för bara några veckor sedan när jag krängde på dem overallerna och vi skyndade hem vårt snabbaste för att kura inne med tända ljus hela kvällen. Nu för tiden har vi inte lika bråttom. Vi kan stanna i en korsning och låta Ofelia välja en annan väg. Om det blir en omväg så gör det ingenting, ingenting alls.
Det är en sådan frihetskänsla att lämna vinteroverallen, dra på sig vårjackan och hoppa på cykeln. Och det här med vårskor... Vad mycket lättare det är att springa i dem. Har ni tänkt på det?
Vi klättrar upp på platån och befinner oss plötsligt i det som de kallar skogen. Dit brukar de gå med dagis. "Kom mamma så ska jag visa dig var vi har vårt läger".
Och äntligen får jag se alla de där platserna som de har pratat så mycket om. Sedan samlar vi pinnar. Osvald vill ta hem varenda gren han hittar. Men han måste sålla och välja ut de bästa.
De ska ju samsas med Knutte i cykelkorgen.
När vi kommer hem till gården är det fortfarande ljust och Osvald vill aldrig gå in. "Mamma, kan vi äta middag på balkongen?" Men nej, det kan vi faktiskt inte. Riktigt så varmt är det inte. Men kom så tänder vi lite ljus. Det är ju bara mars, och än så länge hinner det skymma innan det är dags för middag. Och det gör ju inget. Tända ljus har jag inte tröttnat på än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar