Ni vet när man var liten och alltid vaknade extra tidigt på födelsedagar bara för att man visste att man var tvungen att vänta på att bli uppvaktad på sängen? Och lyckades man sova sig förbi förberedelserna ute i köket så vaknade man i alla fall vid första strofen av ja må hon leva? I går morse smög jag och Osvald upp vid sjutiden för att överraska Ofelia med en liten minitårta. Födelsedagsbarnet brukar alltid vakna när Osvald går upp och eftersom hon sov på Peters arm, fick han stanna kvar i sängen så att hon kanske ändå skulle lyckas sova vidare.
När jag och Osvald hade tänt ljuset på tårtan började vi sjunga. Peter hoppade upp och sjöng han med. Men Ofelia vaknade inte för det.
Vi sjöng och sjöng. Högre och högre. Men Ofelia bara sov. Två, tre, fyra och fem gånger sjöng vi. Men hon bytte bara ställning i sängen och sov vidare.
Sedan vaknade hon i alla fall. Och tur var väl det. Ljuset höll på att smälta ner i grädden och vi hade ju en treårsdag att kicka i gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar