Skrållan?

En av alla fina saker med ljusa försommarkvällar är att man kan gå en extra gång till parken. Vi har en liten lekpark på berget med utsikt över vattnet här nedanför oss. I går kväll var jag där med barnen medan Peter var ute och åt 70-talsmat på restaurang. Ofelia som har tittat en del på Saltkråkanfilmen om Malins lilla unge Skrållan som rymmer hela tiden, började leka att hon letade efter Skrållan.

"Skrållan" gick hon runt och ropade. Efter ett tag hade hon engagerat de andra barnen i lekparken i sökandet. "Skrållan" ropade de allihop, medan de letade under bänkar, i sandlådan, bakom rutschkanan och i olika skrymslen i berget. Varje gång de tittat på ett nytt ställe kom de ut och tittade på varandra, slog ut med armarna och skakade på huvudet. "Näe, ingen Skrållan". Och: "Skrållan borta!".

Alltså barn. Finns det något roligare?