När jag vaknar på onsdagsmorgonen är världen vit utanför fönstret och min deadline en dag närmare. Jag äter barnens grötrester, klär på dem overallerna och kramar hejdå. Sedan fyller jag en av Jerusalemmuggarna med kaffe och sätter mig här och skriver klart några artiklar.
För några veckor sedan flyttade vi ut skrivbordet i vardagsrummet och det har vi inte ångrat en sekund.
Det är så fint att sitta vid fönstret igen i stället för i ett hörn i sovrummet och stirra in i en vägg.
Nu ser jag till exempel det här när jag tittar upp från datorn. Där nere ligger Vinterviken och långt bort i horisonten de norra förorterna.
På balkongen ligger julgranen och sover under ett tunt lager snö. Jag längtar så mycket efter att fotografera att jag tar kort på vad som helst.
Och ser ni fötterna? De tillhör en liten skulpturgubbe som jag köpte när jag jobbade som konstredaktör för några år sedan. I det ursprungliga konstverket var de sju stycken som placerades ut på stan och låg och lyste om nätterna för att påminna om alla som inte har ett hem att gå till. Den som hittade en gubbe fick ta hem den – om hen skänkte en slant till en organisation som jobbar med hemlösa. Jag tyckte att det var så bra så jag köpte en gubbe och gav den ett hem här hos oss.
Sedan hips vips har det blivit mörkt ute och Peter kommer hem. Då tar vi pulkan och går och hämtar barnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar