Nu har jag varit i New York i fem dagar (och har inte hunnit blogga så mycket som jag hoppades - eller ta så mycket kort heller för den delen. Det blir ofta så när man hänger med en fotograf att den egna kameran liksom blir liggande i väskan). De första två dagarna gick det fint. Sedan började jag längta hem. Nu har jag kommit till den där punkten då det liksom bränner till i hela magen så fort jag ser eller hör något som påminner om Peter och barnen.
På planet hit läste jag en krönika av Linda Skugge i tidningen Mama, som handlade om att man bara har barn i tio år. I tio år är barnen en del av en och man är en del av dem, sedan sätter de upp en skylt på dörren där det står KOM INTE IN - och så är det plötsligt över.
Jag tänker mycket på den krönikan nu när jag är här. Att jag bara har sju år kvar med Ofelia, och nio med Osvald. Sedan är det slut på pussar och tindrande beundrande ögon och ansikten som lyser upp när man kommer och hämtar dem på dagis och den där magiska stunden när ungen säger "jag älskar dig mamma" och slår sina armar runt min hals.
Nu förstår jag mer än någonsin vad alla menar när de säger "njut nu, snart är det över och det går så fort". För tiden går precis så fort som de säger och när man är mitt i vardagen är det så svårt att komma ihåg att njuta av den. För det är ju inte underbart prick hela tiden. Det är jobbigt också med trots och tidiga morgnar (vilket Peters trötta blick i skypechatten påminde om härom dagen). På samma sätt det är inte alltid jätteroligt att hänga i lekparken hela dagarna - det finns ju en anledning till att vi inte var där särskilt ofta innan vi fick barn.
Men när man kliver ut ur vardagen i några dagar och får lite perspektiv, ser man hur fantastisk den är. Nu kan jag inte tänka mig något bättre än att få åka rutschkana med Osvald och bli nedbäddad med Ofelias sjutton nallar. Att få fånga in deras trotsande kroppar och lura dem att skratta med pussar och kittel. Jag längtar efter att läsa Monsterboken och sjunga Var bor du lilla råtta och bygga kojor i sängen. Jag längtar till och med efter att få gå upp alldeles för tidigt med Osvald och blåsa på hans mage så att han kiknar av skratt när jag byter blöja. Jag längtar så att det gör ont.
Tur att jag åkte bort så att jag kom på hur underbar vardagen faktiskt är. Och tur att det bara är tre dagar kvar. Sedan är jag mitt i den igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar