Första dagen vid havet

 Tidigt, tidigt i söndags morse hoppade jag och Ofelia på ett flygplan och åkte söderut.

 För att hälsa på den här helt ljuvliga sötnöten...

 ... och hans snygga mor i Tel aviv. Johanna jobbar nämligen på Frihetsteatern i ett palestinskt flyktingläger i Jenin på Västbanken.

Den ursprungliga planen var att vi skulle åka till jenin ett par dagar, och spendera resten av tiden vid havet. Men sedan körde det ihop sig med resdagarna och resan blev kortare än vi först tänkt, så vi bestämde oss för att bara hänga i stan vid havet. Och det var fint, för jag har inte varit där så mycket. När jag bodde i Jerusalem fick jag bara ångest av att hänga på stranden. Det var något med det där att palestinierna på Västbanken inte fick åka dit, som gjorde att jag fick dåligt samvete så fort jag skulle unna mig ett dopp. Dessutom är det svårt att koppla av när stridsplanen flyger över stranden på väg mot Gaza. Ja, det känns inte bra helt enkelt.

 Men nu var vi här för att träffa Johanna, och dessutom var den här ungen med. Och då var det förstås toppen att hänga på stranden.

 Och alltså... även jag tyckte ju att det var mysigt att känna den lena sanden under fötterna.

 Och samla snäckor med Ofelia.

 Hon trivdes så bra att hon inte alls ville gå därifrån.

 Men jag lovade att vi skulle komma tillbaka nästa dag. Och så gick vi ut och åt crepes till middag. Ofelia var så trött att hon somnade på restaurangen.

Så jag bar hem henne och bäddade ner henne i det mjuka vita hotellfluffet.