Så blev han sju månader, den lille. Den här månaden har Osvald kämpat på med krypet. Han är så nära så nära nu. Att röra sig åt sidan eller bakåt är ingen match alls, men framåt är ack så svårt. Tur ändå att han har så långa armar att han ändå når saker som ligger långt bort. Jag vet att barn över lag får väldigt långa armar i den här åldern, men när min dator åkte i golvet för andra gången, trots att jag trodde att den var utom räckhåll, funderade jag lite på att gå och titta i Peters släktforskning för att försäkra mig om att det inte finns någon Cheeta bland namnen.
Nu äter Osvald vanlig mat och jag har nästan helt slutat amma på dagarna. Ändå diar han sig igenom nätterna. Men nu när Peter snart är klar med manuset är det dags att ta tag i det.
En sak som säkert är vanligare bland andra barnet än första, är att han kan sitta så långa stunder och pyssla med sina leksaker. Jag minns inte alls att Ofelia var så. Men de saker jag fixar med är förstås alltid intressantast. Så fort jag ska göra något vill han "hjälpa till". Och så länge han får vara med där det händer, är han nöjd. Matlagningen blev till exempel mer harmonisk när han också fick vara med vid diskbänken.
Och mer? Han är lite rädd för dammsugaren, duschen och biltvätten, men tycker desto mer om päron, att bada och att springa i gåstolen. Och så tycker han om när jag sjunger. Då stannar han upp och tittar på mig med en blick som låter mig förstå att han inte kan tänka sig en vackrare röst. (Älskade lilla unge, så lite du vet ändå).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar