Dagarna med O: Kalaset, kalaset!

I lördags hade vi födelsedagskalas för Ofelia. Förra året hade vi två kalas, ett för släkten och ett för kompisar. Men det var ju mest för oss och inte så mycket för Ofelia. Jag hade ju ingen 30-årsfest eftersom vi precis hade fått Ofelia då, och någon namngivningsfest blev det inte heller, så när det var dags för Ofelias ettårsdag längtade vi lite efter att få bjuda hem vänner och fira. Men i år, med två små tidstjuvar, fick det alltså räcka med släktkalas.

Och det var ju festligt det med. Särskilt som vi hade vimplar i taket.

Dessutom hade vi bakat tårta, kakor och chokladbollar. Sånt som passar på barnkalas.

Och snittar förstås. Ingen fest utan bubbel och snittar. Här ser ni lax- och pepparrotsrullar.

Först kom min familj och sprallade loss med ungarna.

Så här ser min bror ut när han gör brumljud med munnen.

Osvald tog det lite lugnare och hängde med sin morfar.

Min syster var där förstås.

Och jag, den stolta modern.

Som för övrigt ser helt galet mager ut på alla bilder. Men det var ju så när jag ammade Ofelia också. De äter upp mig, mina barn.

Sedan kom Peters familj också. Här ser ni Linnéa.

Medan vi åt snittar började Ofelia öppna sina paket. Hon fick god hjälp av sina kusiner.

Fast Egil var först väldigt bekymrad över att Ofelia öppnade Ofelias presenter och gjorde sitt bästa för att sätta stopp för det. Det visade sig att han hade blandat ihop henne med Julia och det tog ett litet tag att reda ut vem som egentligen var vem.

Sedan var det dags för tårta. Jag och Ofelia hade bakat tårtbotten och Peter gått loss med spritsen. Kanske den finaste gräddtårta jag sett.

Märker ni förresten att bilderna är hyfsat skarpa trots att det är så mörkt?

Yes. Det är mitt nya objektiv!

.Jag är så himla nöjd. Fast det kommer förstås att bli ännu bättre bilder när jag har övat lite och gått färdigt den där fotokursen.

Men men, tillbaka till kalaset. Ofelia blåste ut ljusen och så sjöng vi ja må hon leva.

Sedan pratade vi och lekte med barnen och åt chokladbollar som om det inte fanns någon morgondag. Väldigt mysigt. Ofelia verkade mycket nöjd med sitt kalas. Jag med förresten. Inte minst för att vi lyckades få ihop allt utan att det blev det minsta stressigt. Med två så små barn är det alltid lite av en chansning. Vi hade precis lika gärna kunnat stå med galna blickar, skrikande barn, vidbrända kakor och en odekorerad tårta när gästerna ringde på dörren. Inte för att det hade gjort så mycket, men ändå.

Och så fick Ofelia så himla bra presenter. Min pappa hade till exempel byggt den här fantastiskt fina barnbokshyllan som ska hänga på väggen i barnens rum när de får ett.