Min andra stora ångest den här veckan är Göteborgsresan som jag har tjatat om sedan i mitten av december. Målet var ju att Osvald skulle ta flaskan OCH äta lite vanlig mat, så att han och Peter skulle klara sig utan mig en hel dag.
Det har inte riktigt gått som jag hoppats. Osvald har inte förstått allvaret och har inte alls varit angelägen om att börja äta riktig mat. Han har egentligen bara gapat stort efter fruktpuréer, rån och vindruvor (typ sånt som man inte står sig på), och varje gång han har testat mer ordentlig mat har han blivit hård i magen. Han har förvisso börjat bli kompis med flaskan, men tycker fortfarande att det är en förolämpning när Peter ska försöka mata honom med den.
Men ja, nu sitter jag här på tåget till Göteborg och kommer inte hem förrän om elva timmar. På något vis måste han klara sig. Till råga på allt är Ofelia hemma från dagis med 39,5 graders feber, så Peter har att stå i. Och eftersom Osvald lät lite täppt i näsan och knappt åt alls i natt eller var det minsta intresserad av mat innan jag for, misstänker jag att han också håller på att bli sjuk. Han som är så liten. Det enda som är bra med det är att han kanske inte har så mycket aptit då, och därför inte kommer att sakna mig lika mycket.
Inte får jag veta hur det går heller, för jag har bett Peter att inte skicka några negativa rapporter förrän EFTER att jag har hållit min föreläsning. Ångest!
Men. Nu ska jag fokusera på att få ihop ett litet bildspel till min föreläsning. Och försöka bestämma mig för vad jag ska prata om.
Ps. Man vet att man behöver nytt skrivarpapper när man har skrivit ut sin föreläsning på Ofelias gamla teckningar.
Du har funnits i mina tankar idag! Hoppas allt gick bra (föreläsningen är jag inte ett dugg orolig för, den blev säkert hur bra som helst), att Ofelia har kryat på sig, att Osvald ätit, Peter haft en trevlig dag med sina barn och du haft en givande dag på vift. Kram till alla fyra!
SvaraRaderaMin ökenstjärna, tack för ditt stöd!
SvaraRadera