I dag fyller Osvald ett halvår. Det har gått så fort, vår lilla bebis är snart ingen bebis längre.
Den här månaden har det hänt massor med honom. Han springer fram med sin gåstol (även om lägenheten begränsar framfarten något, efter två meter går han ofrånkomligen in i väggen) och nu verkar han rätt sugen på att börja krypa. När han ligger på golvet rör han sig runt i cirklar, men han har inte kommit på hur man gör för att ta sig framåt än.
Han känns på något vis mer och mer som en egen liten person. Nu sitter han med oss vid matbordet och skrattar när vi spexar. Han tycker väldigt mycket om Ofelia, och hon om honom. Härom dagen pussade hon honom i ansiktet så att han kiknade av skratt.
Och så har han ju börjat säga mamma. Det är förstås för tidigt för att betyda något. Men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar