Att vara krigsreporter och mor

Det är morgon i Berlin och jag sitter här och sliter mitt hår över ett jobberbjudande som på ett sätt är för bra för att tacka nej till. Utan att avslöja för mycket så är det en biståndsorganisation som vill att jag ska skriva om människor som arbetar för förändring i Mellanöstern. Ett perfekt uppdrag, eftersom det både är spännande och meningsfullt.

Men. Det betyder att jag skulle behöva åka till Västbanken och Gaza om några veckor. Förr skulle jag inte ha tvekat ens en sekund. Men nu... när Lilla O finns...

Jag har ju inte varit ifrån henne mer än några timmar åt gången tidigare. Att åka bort en vecka känns svårt, men självklart överkomligt. Då är det en annan sak att resa till en konflikthärd. Att utsätta mig för risker som inte bara påverkar mig, utan även Lilla O.

När jag flyttade till Jerusalem för sju år sedan var det med någon slags dröm om att arbeta som utrikeskorrespondent. Jag ville skriva om världens orättvisor, skildra livet bland de som har det svårt, i förhoppning om att få läsarna där hemma att bry sig. Jag hade inga problem med att befinna mig på en farlig plats, snarare tvärtom. Det kändes som om jag hade en skyldighet att vara där, just för att jag hade lyxen att välja bort det. Just för att jag hade möjligheten att kunna leva bekvämt i Sverige, medan människorna där inte hade något val. Dessutom kände jag mig på något vis mer levande där, kanske för att döden var så nära. Eller för att livet kändes så meningsfullt. Hemma i Sverige gick dagarna in i varandra, det var liksom... vardag. I Jerusalem lärde jag mig nya saker hela tiden, och varje dag hade en mening.

När jag bodde där umgicks jag en del med en journalist från Kalifornien som drömde om att bli krigsreporter. Vi diskuterade ofta huruvida man kan ha familj om man lever ett sådant liv. Om man har rätt att utsätta en familj för oron i att ha sin mamma eller partner på en farlig plats.

En fråga som plötsligt har aktualiserats igen.

Samtidigt tänker jag på alla mödrar och barn som lever hela sina liv i Gaza. Det minsta jag kan göra för dem är att åka dit och leva mig in i deras värld. Lyssna på deras historier och föra dem vidare.