Första dygnet utan Lilla O

Det är egentligen lite galet när man tänker på det. På nio månader har jag inte varit i från Lilla O mer än några timmar åt gången. Men i går lämnade jag henne med P och satte mig på tåget till Göteborg, där jag mötte upp Anna och Hanna.

 Vi tog in på hotell och pratade om allt som hänt sedan sist.

 Det fanns två sköna breda sängar i rummet. Och en bäddfåtölj. Efter lite förhandlande gav Anna upp och erbjöd mig och Hanna de skönare sängarna. Det var ju trots allt min FÖRSTA NATT MED CHANS TILL OSTÖRD SÖMN, och Hanna är ju gravid i sjunde månaden. Men jag lovade att sova på en rostig spikmatta nästa gång vi ses som kompensation.

Sedan åt vi lunch uppe i skybaren. Hanna såg lika strålande ut som alltid, med världens finaste mage.

 Det här stället är berömda för sina väl tilltagna räkmackor.

 Sedan pratade vi ännu lite mer, tills någon tittade på klockan och vi insåg att vi hade väldigt bråttom om vi skulle hinna till kvällens galapremiär. Vi piffade till oss lite och...

 ... bytte om till klänning. Om man kisade med ögonen och tittade på långt håll kunde man nästan tro att jag hade sovit mer än fyra timmar natten innan.

Sedan rusade vi till konserthuset där det var fest för den här fina filmen som Lisa skrivit och regisserat.

Vi gick på röda mattan...

... och drack champagne. Sedan gick vi in i konsertsalen som tillfälligt hade byggts om till biograf och såg filmen vars handling utspelar sig där i huset.

 Efter filmen blev Lisa ordentligt hyllad för sitt mästerverk och fick hålla ett litet tacktal.

Sedan blev det mingel och mat. Ett plus för mingeltallrikar med hållare för vinglaset så att andra handen blir fri att äta med. Jag fotograferade med mobilen, så bilderna blev lite suddiga, men...

 ... man ser ändå att båda systrarna Langseth var sjukt snygga i sina klänningar.

 Framåt midnatt började jag längta till hotellsängen. Vi gick mot garderoberna där någon startat ett litet disco. Bara bra låtar, så självklart var vi tvungna att dansa lite. Men sedan var jag så trött att jag hade kunnat dra hem Anna och Hanna i håret om de inte hade gett upp frivilligt. Vid ett-tiden kröp jag ner i min stora bekväma säng, redo att sova ut.

 Det gick sådär. Jag vaknade så fort någon rörde på sig, redo att stoppa om Lilla O som naturligtvis inte var där, utan i tryggt förvar hemma hos P. Men det gjorde inget. Jag behövde ju inte gå upp förrän vid nio.

Då pratade vi jobb över världens godaste hotellfrukost. Jag fick en massa bra idéer, även till bloggen, som ni kommer att märka av här framöver.

Sedan gick vi till konstmuseet, där vi tillbringade större delen av tiden i deras fantastiska bookshop.

 Bland annat hade de den här boken av en av mina absoluta favoritkonstnärer Sophie Calle. Just det här verket utgår från det mejl som hennes kille skrev till henne när han gjorde slut. Det avslutas med orden "Ta hand om dig". Sophie Calle gav brevet till 107 olika kvinnor och lät dem tolka det på sitt vis. De dansade, sjöng, filmade, ritade, mimade, textanalyserade och dissekerade mejlets innehåll och resultatet är samlat innanför de här pärmarna. Jag ville så klart ta med den hem. Men jag gissar att den är billigare någon annanstans. Och det är ju faktiskt inte så långt kvar till jul.

Innan vi gick deltog jag i ett konstverk av konstnären Elin Wikström. Hon kånkade tomma lådor ut och in ur konsthallen och fick besökarna att hjälpa till med den tionde lådan som var fylld med 22 kilo sand. Sedan ritade hon ett streck i en liten anteckningsbok och vid dagens slut räknade hon ihop hur mycket hjälpsamhet verket ackumulerat. Hon var inne på sin åttonde dag och skulle hålla på i femton, och hittills hade hon fått ihop nästan 3 ton hjälpsamhet. Fint!

Sedan satte jag mig på tåget och åkte hem. Shit vad jag längtade efter mina älskade. Jag svarade på en miljard jobbmejl och virkade två mormorsrutor. Men sista timmen satt jag bara och tittade på bilder på Lilla O. Gissa om jag var glad när hon och P stod och väntade på centralen.