Två speciella nätter

Det händer att vänner utan barn beklagar sig över att de sovit dåligt. Och jag vet att man blir trött av att inte få sova sina åtta timmar, det är inte det. Det är inte heller det att jag önskar mina vänner sömnbrist. Det är bara det att jag just nu har lite svårt att förstå hur det kan vara ett problem att ha haft EN dålig natt.

I morgon fyller Lilla O nio månader och jag har inte sovit en hel natt på lika lång tid. I nio månaders tid har jag aldrig sovit mer än högst några timmar åt gången. Och efter ett tag börjar man förstå varför sömnbrist räknas till en av de effektivare tortyrmetoderna. I början var jag så trött att jag råkade kalla Lilla O som egentligen heter Ofelia för Olivia. Ja ni läste rätt. Jag sa fel. På mitt eget barns namn. Så trött var jag.

Även om jag i någon mån har vant mig vid att inte sova så mycket, och faktiskt inte känner mig så trött längre, så kan jag inte förneka att jag då och då har nästan perversa fantasier om att få sova ostörd en hel natt.

Och i natt ska det ske. Jag ska nämligen till Göteborg med Anna och Hanna över natten. Vi har bokat in oss på hotell, har inga tider att passa i morgon bitti och jag är helt redo att sova ut. Jag har förvisso glömt nattlinne och hade inte plats att packa ner min tempurkudde i väskan. Men det spelar ingen som helst roll. Mitt enda orosmoln nu är att jag ska ligga sömnlös i alla fall - bara för att jag äntligen har chansen att sova.

Här är en bild från en annan väldigt speciell natt. Den togs för exakt nio månader sedan, när P gick ut i vintermörkret för att hämta bilen som skulle ta oss till BB. En helt magisk bild. Kanske den finaste jag har från tiden innan Lilla O: