Att vara mor i krig

Det är blod på ryggsäcken. En rödbrun fläck på det gröna nylontyget.
Hon häller ut innehållet på bordet. Skolböcker, en linjal och en tuggad blyertspenna.
Hon minns hur han bäddade sängen den morgonen. Hur han satt vid köksbordet medan hon gjorde välling. Hon minns hur hans hår stod åt alla håll och hur hon rättade till det med en kam och lite vatten ur kranen.
Han ville inte ha någon frukost, han var för spänd inför engelskprovet. Hela veckan hade han pluggat glosor.
När hon trugade skakade han bara på huvudet. Inte ens mjölk ville han ha. Istället pratade han förväntansfullt om att åka och hälsa på morfar i Nablus.
Sedan blev klockan mycket. Han måste springa. Hon hann inte ens kyssa honom farväl.
Engelskprovet gick bra, han hade ju förberett sig så väl. Hon tänker att han måste ha varit glad.
Hon undrar om han blev rädd när pansarvagnen svängde runt hörnet. Hon kan höra hur det sprakade till i högtalarna.
Han visste vad han måste göra. Precis som alla andra barn skyndade han hemåt när utegångsförbudet utlystes.
Men pojken bodde långt från skolan. Den här morgonen hann han inte hem. En soldat i en pansarvagn sköt honom bakifrån. Kulan gick in i bakhuvudet och ut genom munnen.
Han dog genast.
Den lilla kroppen föll till marken. Ett nioårigt liv var slut. Ett barn som aldrig fick växa upp.
Nu hänger hans martyraffisch på den kala väggen i hennes hem. Ett svartvitt foto med några ord ur Koranen på blankt papper.
I ett hem några mil bort sitter en annan kvinna och sörjer sin dotter. Hon släcker lampan i ett flickrum med en tom säng. I garderoben hänger kläder som aldrig kommer att användas igen.
Hon stryker med handen över glaset i fotoramen och ångrar än en gång att hon inte tog bilen i stället för bussen den där morgonen.
Om hon bara hade tankat bilen kvällen före.
Kvinnorna känner inte varandra, men deras läppar formar samma klagan.
- Varför, kvider de. Varför dödade de mitt barn?

Det här är en text ur förordet till min bok En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva, som handlar om hur det är att vara kvinna och leva mitt i Israel/Palestinakonflikten. Om mindre än två veckor ska jag återvända dit och nu sitter jag här i köket och försöker förbereda mig. I rummet intill ligger Lilla O och sover. Andas djupa lugna tag. Och jag är så oerhört tacksam över det.

Mitt lilla barn. Att hon finns.