Det här med graviditetshormoner

Det kanske är bäst att fråga Peter, men om jag får säga det själv så tycker jag faktiskt att jag mentalt var ganska normal under större delen av min graviditet. Jag varken bölade över småsaker eller kastade porslin.

Däremot började jag bete mig konstigt på andra sätt på slutet. Jag tror att det var i början av december som det började. Och det var en present i all välmening från min kompis Therese som satte i gång det. Hon hade nämligen tillverkat egna chokladpraliner, och jag blev väldigt inspirerad. Jag gick till affären och handlade choklad med olika kakaohalt, mandelmassa, punsch, nötter, sirap, godisformar och silkespapper. Och sedan gick jag hem och bakade praliner och julgodis som en galning. Jag hade precis slutat som konstredaktör på På stan, så jag kunde baka hej vilt. Dessutom sov jag dåligt på nätterna, så mellan klockan två och fem, när P låg och sov i godan ro, satt jag i köket och vände marsipangodisar i smält choklad. När P vaknade låg jag utslagen i sängen och köksbänken var full av kolor inslagna i silkespapper och silvrig folie. Det låg en ständig doft av mint och nykokt kola över vårt hem, och jag gav bort små askar med godis till höger och vänster.

Det var då jag fick en halsduk i present av Helena. Jag drabbades av ny inspiration och slutade att göra praliner lika hastigt som jag börjat och gick över till att tillverka halsdukar i stället. Jag kunde inte sticka, men gubben i garnaffären sa att det var enkelt. Och med tjocka stickor och fluffigt garn går det faktiskt ganska snabbt att sticka en halsduk.

Jag stickade en grå till P, en grön till mig, en lilabrun till Lillemor och en turkos till Linnéa. Jag stickade halsdukar hela julen, och sedan kände jag att jag var redo att ta mig an något till bebisen.

 Så jag började sticka babyfiltar. Regnbågsfärgade...

 ... och pippimönstrade. Jag stickade och stickade tills garnet tog slut. Då tog jag min enorma mage till garnaffären som till min stora fasa visade sig vara stängd över helgerna. I brist på annat tog jag babyfiltsgarnresterna och stickade en smal korv att ha runt handtaget på pannkakslaggen. Efter det blev det en liten regnbågsfärgad klänning till en gammal smal afrikansk skulptur som jag köpte när jag var och jobbade med gatubarn i Kenya för tolv år sedan.

Men sedan var garnresterna också slut och då gick jag upp på vinden och i något som kan liknas vid panik rotade jag fram en påse med gamla garner som jag började sticka babyvantar av:

Och sedan stickade jag en miljard babyvantar i olika färgkombinationer. Jag stickade vantar åt Lilla O, åt vänners barn och åt Lilla Os små kusiner. Och sedan stickade jag en massa vantar till barn som ännu inte var födda, som Taggen. Eftersom jag inte hade någon handmodell höftade jag lite på storleken. Bebisar har ju så små händer, tänkte jag, där jag satt och stickade på min vantkollektion.

Därför var det något av ett bakslag när jag testade vantarna på en riktig unge och upptäckte att bebisar har ganska stora händer i förhållande till sin kropp. Men det gör inget, precis när bebisarna är nya sitter vantarna perfekt!

Just i stunden kändes det här beteendet helt normalt, men med lite perspektiv inser jag om det nog var graviditetshormonerna som spökade i alla fall. Jag har till exempel hört talas om en tjej som sydde fodral till precis allt i sin lägenhet under sista månaden av graviditeten. Det började med något fodral till skötbordet och hips vips hade hon fodral till varenda liten pinal. Jag förstår precis hur det kunde bli så. Det var som att jag bara kände mening när jag stickade.

Så när Lilla O kom satt jag där med en miljard små vantar som hon direkt växte ur och en hög med stickade filtar som jag inte kunde använda för att de luddade så förbannat och luddet hamnade på ett eller annat sätt alltid i Lilla Os mun.

Och nu när jag vet mer om barn önskar jag att jag i stället hade börjat virka på mormorsrutorna den där sista månaden av graviditeten. Jösses, vilket stort fint överkast vi hade haft då.