Hemma igen

Sent i går kväll, strax innan midnatt kom jag hem till min lilla familj uppe på åsen. Under veckan som gått har jag undrat så mycket över hur Lilla O skulle reagera när hon vaknade och såg mig. Skulle hon känna igen mig? Skulle hon bli rädd? Skulle hon bli så glad att hon inte visste till sig? Men det var nästan som om jag aldrig varit borta, när hon vaknade och jag drog hennes pyjamasklädda kropp intill mig. Precis som vanligt blev hon alldeles lugn och somnade om igen.

"Så stor hon har blivit", säger jag om och om igen till Peter. Han bara skrattar och hävdar att hon är precis lika liten som innan jag for. Men jag tycker mig se stora skillnader. Och det är ju kanske inte så konstigt, för när jag var borta hann hon fylla tio månader.

Och hon har lärt sig så många nya saker. Den största skillnaden är kanske att hon förstår fler ord. Förut förstod hon bara de nödvändigaste, som lampa, Schnappi (ett filmklipp om en liten krokodil på youtube), Busan (Prinsessan Busan i sagan om Spöket Laban) och banana (vi brukar sjunga en bananlåt för henne när hon ska få banan och av någon anledning har den blivit på engelska).

Men nu om jag frågar var bollen är, så letar hon rätt på den. Om jag frågar var nappen är så kryper hon fram till den och säger "DÄR". När jag ger henne något och säger varsågod så säger hon "tack". Och om jag sträcker fram handen och säger "goddag goddag" så skakar hon hand med mig.

Hon går fortfarande vingligt men bättre och bättre. Och från att ha suttit bekvämt tillbakalutad och förväntat sig att vi ska hålla vattenflaskan åt henne, dricker hon nu helt själv.

Ja jösses vad snabbt det går. Fortsätter det i den här takten går hon väl snart i pension.