Två dagar i Gaza

Jag vet inte vad ni tänker när ni hör ordet Gaza, men jag misstänker att de flesta tänker på konflikt, mänskligt lidande och svarta krigsrubriker om död och sönderbombade hus. Och Gaza är förvisso allt det, men det är ju så mycket annat också. Folk lever sina liv här. Även om allt stannar upp under invasionerna pågår en vardag däremellan, med helt vardagliga inslag som frisörbesök och blöjbyten. Människorna här pratar och skrattar och skvallrar precis som folk gör mest.

Samtidigt är det förstås en vardag som i nästan varje liten detalj påverkas av den ständigt närvarande konflikten. Jag ska försöka visa hur genom några bilder från mina två dagar här.

Gazaremsan ligger vid Medelhavets kust och redan vid gränsövergången kan man känna den salta lukten från havet. Stränderna är vidsträckta och från mitt hotellfönster ser jag människor strosa där från morgon till kväll. För lite drygt tio år sedan fanns det stora planer på att göra den här platsen till ett turistparadis. Men nu är det bara biståndsarbetare och journalister som släpps in och vattnet längs stranden håller på att förvandlas till en sanitär olägenhet. Ständiga elavbrott får avloppssystemet att kollapsa och avföring läcker rakt ut i havet. Att reparera systemet har varit omöjligt, eftersom byggmaterial inte släpps in på grund av den israeliska blockaden.

Jag bodde på ett helt fantastiskt fint hotell precis vid stranden. Det var så fint att jag skämdes över att bo där i min lilla minisvit när folk bor i gamla fallfärdiga asbesthus i flyktinglägren bara något stenkast bort. När man jobbar för en organisation med pengar är det så här man bor. Och visst är det bekvämt, men ibland kan jag tänka att biståndsarbetare och diplomater och andra borde bo som vanligt folk gör här. Hur ska de annars kunna förstå på riktigt? Hur kan man ta in vägspärrarnas helvete om man susar rakt igenom dem i en luftkonditionerad bil? Trots att jag har tillbringat väldigt många svettiga timmar i vägspärrarna och har sovit på madrasser på golven i fattiga familjers hem, känner jag att jag trubbas av lite när jag lever det här "lyxjournalistlivet" och susar omkring med privat chaufför. Livet känns så lätt. Och distansen till de som lider blir så mycket större. Förra gången jag var i Gaza blev jag loppbiten när jag satt i sanden i flyktinglägret och åt middag med en familj som förlorade sitt hem och sin son i kriget. Loppbetten kliade i veckor, och var en liten men ständig påminnelse om fattigdomen och krigets alla andra sunkiga sidor.

Den första dagen gjorde jag två intervjuer och besökte en organisation som försöker hjälpa fattiga kvinnor genom att erbjuda arbeten. Ett sätt är att förse turister med palestinskt hantverk. Organisationen sysselsätter en massa kvinnor som broderar plånböcker, servetthållare och mobilfodral.

Finast är de här sjalarna. Hjälp vilket arbete. Nu letar de efter återförsäljare utanför Gaza, för här finns det ju inga turister. Men i Jerusalem får man ge mycket för en sådan här sjal.

När jag var klar med mina intervjuer träffade jag upp Z på restaurangen nedanför mitt hotell. Z är född och uppvuxen i Gaza och är alltid lika rolig. Hon skämtar om allt, ibland på ett helt makabert vis. Första gången jag träffade henne och hennes syster sa de att ”de första dagarna av invasionen var vi rädda, men sedan orkade vi inte bry oss längre. Det var inte direkt första gången stridsplanen invaderade Gaza. Så vi ringde och bokade tid för en klippning. En del tyckte att vi var galna som tänkte på frisyren mitt under brinnande krig, men vi sa att om vi ska dö vill vi dö snygga."

Z berättade även att efter invasionen var det fullbokat på salongen i flera dagar. Alla ville dit och fixa till sig. Kanske var det ett sätt att återupprätta någon slags värdighet när allt runt omkring dem trasats sönder.

Även om Z skrattade en del den här kvällen också, märktes det att hon var deprimerad. Situationen tär på henne. "Så fort jag får något jobberbjudande flyttar jag härifrån", säger hon.

Vi rökte vattenpipa och tittade på solnedgången. Z berättade att nu för tiden får hon inte vara ute lika länge om kvällarna. Hennes pappa som brukar vara så modern och öppen, har börjat bli orolig om hon inte är hemma vid sju.

När solen gått ner åkte vi till ett nyöppnat kafé och åt middag med kvinnorna i Zs familj. Hennes svägerska hade med sig sin lilla dotter. Det märktes att de tyckte att det var lite konstigt att jag hade åkte i från Lilla O.
De: Vem tar hand om henne nu?
Jag: Hennes pappa.
De: Oj. Vad bra. Våra män skulle bli galna efter en timme.
Och sedan: Men vem byter på henne?
Jag: Äsch, det gör jag när jag kommer hem.

Efter middagen strosade vi en liten stund på stan. Butikerna längs centrumgatan är fulla av kläder som har smugglats in genom tunnlarna till Egypten. Z beklagade sig över att utbudet är så dåligt, alla butiker säljer precis samma kollektion. Men sedan uppmärksamheten kring Ship to Gaza, har israelerna i alla fall börjat släppa in en del livsmedel. Z tog mig till en matvarubutik i en Hamasägd shoppinggalleria. Där fanns det israeliska märken på var och varannan hylla. "Det känns tråkigt att vi ska behöva köpa israeliska varor när situationen ser ut som den gör", säger Z när vi står framför yoghurthyllan. Jag nickar. Och sedan säger vi precis samtidigt: "Fast just de här yoghurtarna är i och för sig sjukt goda."

Den andra dagen gjorde jag ytterligare två intervjuer i olika delar av remsan. På vägen hem passerade vi genom ett antal flyktingläger. Livet där är oerhört fattigt. Husen är fallfärdiga och arbetslösheten är hög. På grund av blockaden har Gazaborna inte kunnat exportera sina varor på flera år. Fabrikerna tvingas hålla stängt och på fälten ruttnar grönsaker som aldrig når till butiksdiskarna i Europa.

Fattigdomen blir extra påtaglig när en påstridig man vill sälja på mig en årsförbrukning av mynta för tre shekel (fem kronor). Jag behöver ingen mynta, men kan inte säga nej. Om det här är hans hela dagsförtjänst vill jag bara gråta. Hur ska han kunna klara sig på så lite?

När vi var klara för dagen gick jag och Iby till stans bästa fiskerestaurang. Fram tills nyligen försörjde sig många Gazabor på fisket. Men nu för tiden får fiskebåtarna inte åka längre ut än en kilometer. Råkar de komma för långt ut, blir de beskjutna av den israeliska armén. Jag hör skotten när jag sitter på mitt hotell om kvällarna. Ljudet ekar mellan väggarna, och plötsligt blir jag åter påmind om den här situationens galenskap.

Den fisk de får upp är dyr, men himmel vad god den är. Här ser ni Iby, en helt fantastisk tjej som jobbar för dialog och försoning i det palestinska samhället. Hon är med i samma nätverk av YLVP:are som jag är, och peppad av kursen har hon bestämt sig för att förändra sitt samhälle genom sociala medier. Så när vi hade ätit klart gick vi till Marna house och drack juice och träffade upp några av hennes kompisar i ett nätverk av palestinska bloggare. Jag ska försöka sätta ihop en länklista med lite intressanta bloggar på engelska snart, så att ni som vill följa livet här kan fortsätta att göra det, även nu när jag själv är hemma i Sverige igen.

När Iby släppte av mig på hotellet var det redan mörkt. Jag jobbade lite vid datorn. Sedan började jag packa mina väskor och släckte lampan om min sista dag i landet.