Life's a blast

I morse åkte jag in i Gaza. Förra gången jag var här var i maj 2009, tillsammans med Linda Forsell. Hon är en av de mest begåvade fotograferna jag vet, och därför är jag så himla glad och stolt över att hon har blivit nominerad till ett stort pris, bland annat för bilderna hon tog under vår resa. Bilderna samlar hon i ett projekt som hon kallar Life's a blast. Här är några av dem tillsammans med mina bildtexter till ett reportage som handlade om livet efter invasionen i januari 2009. Reportaget var i sin riktiga form mycket större och har publicerats i lite olika versioner både i en norsk tidning och i UNT.

Kamal Awaja förlorade både en son och sitt hem i invasionen av Gaza. Sedan dess bor hans familj i ett tältläger utanför Gaza City. Barnen har fått ett eget tält att läsa läxor i. Där inne har han inrett med färgglada tyger och installerat en dator. Nu är han i färd med att skaffa Internet. ”Jag vill att mina barn ska ha samma tillgång till information som barn i andra länder. Om de ska ha någon som helst chans i livet måste de ha en god utbildning. Vi kan inte stå emot ockupationen med militära medel. Utbildning är vårt enda vapen”.

Kamal Awaja tar med oss till platsen där hans hem brukade ligga. När han sitter på det som en gång var tak, kommer minnet tillbaka med full kraft. Det var tidigt på morgonen den 4 januari, som familjen vaknade av att en bulldozer började riva deras hus. ”Vi lyckades ta oss ut, men snart hörde jag skott som avfyrades. Min son Ibrahim skrek till. Jag blev helt kall när jag såg att han hade träffades i magen. Jag lyfte upp honom och började springa för att söka hjälp. Fler skott avfyrades och nu var det jag som träffades i sidan och föll ihop. Jag låg där med min son i famnen medan han skrek att det gör ont, det gör ont. Då upptäckte jag att några israeliska soldater var på väg mot oss till fots. Jag sa till Ibrahim att han inte skulle oroa sig, soldaterna skulle hjälpa oss. Men när de var tio meter bort hörde jag nya skott. När jag tittade ner såg jag att Ibrahim hade träffats i huvudet och för att de inte skulle skjuta igen, spelade jag död. Jag hörde hur min fru och mina barn skrek rakt ut. Först när soldaterna rörde sig därifrån kunde jag signalera till dem att jag levde. Vid det laget var Ibrahim redan död."

Farah är 21 år och tillhör en av Gazas rikare familjer. Hon säger att livet i Gaza har blivit så tråkigt. ”Det händer ingenting roligt här. Men jag vägrar låta mig nedslås av situationen. Det är först när jag förlorar förmågan att skratta som israelerna verkligen har vunnit.”

Haissam river åt sig pappret och kastar sig ner på golvet med sina kritor. Han är tio år och bor i ett provisoriskt hus av filtar och presenning. I dag har hans familj besök av ett psykologteam som ber honom att rita vad han går runt och tänker på. Under tiden berättar Haisams mamma Tahani att han har återkommande mardrömmar om bombplan och soldater. ”Han klarar inte av att vara ensam, han kissar i sängen om nätterna och är tystare än vanligt. Han är annorlunda. Det är vi allihop”.