Den här konflikten är mer än dubbelt så gammal som mig. Och ibland känns det så oerhört hopplöst. Jag vet inte hur många gånger jag har åkt härifrån alldeles modfälld. Typ varannan gång för att vara exakt. Då känns allt mörkt och deppigt, muren verkar högre än någonsin och människorna jag möter verkar ha fastnat i sina fördomar om "de andra". Då vill jag bara ge upp och tänker att det inte är någon idé att åka hit mer. Att jag ändå inte kan göra något.
Men sedan åker jag hit igen i alla fall och så träffar jag någon helt fantastisk människa som får mig att vilja skrika att JA VI KAN LÖSA DET HÄR! Någon som får mig att se hopp i allt det mörka. Som visar på möjligheterna. Det här är en sådan gång.
Det är en sådan ynnest att få resa runt och träffa en massa människor som kämpar så hårt för att göra livet bättre för andra. Folk som väljer att se det positiva i det svåra och lösningar istället för hinder. De säger att vi måste prata med varandra. Att det är så enkelt. Vi måste lyssna. Vi måste acceptera att andra tycker annorlunda och vi måste sluta tänka att de andra har fel. Gör vi det kan vi lösa det här.
Och de har ju rätt. Så kan vi lösa både de interna problemen i Palestina och konflikten med israelerna. Om bara beslutsfattarna kunde inse det.
Just i dag är en sådan dag då jag tror att de kan det.
Säkert kommer saker och ting att kännas mörkare när jag är i Gaza. Allt är ju så himla mycket värre där. Men även där ska jag träffa personer som kämpar för positiv förändring. Och jag ska försöka att fokusera på det.
Den här gången kommer jag att resa hem med hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar