När jag bodde i Jerusalem och skrev min bok var Västbanken något av en krigszon. Det palestinska upproret (andra intifadan) pågick fortfarande och den israeliska armén kontrollerade varje liten del av palestiniernas liv.
I dag är det lite annorlunda. Intifadan krossades. Situationen var ohållbar, folk led för mycket. Så palestinierna drog sig tillbaka för att slicka sina sår. Inga fler självmordsbomber, ingen väpnad kamp. Och sakta har vägspärrarna inne på Västbanken blivit färre. Förut behövde du passera en vägspärr för att ta dig mellan en palestinsk by till en annan. Stå i kö i solen i flera timmar och vänta på din tur att visa upp dina identitetshandlingar. Samma sak om du skulle in i eller ut ur någon av de palestinska städerna.
Nu är det inte riktigt så. Vägspärrarna är fortfarande inte borta, men nu ligger de värsta utmed gränsen till det som israelerna vill kalla sin mark. Det vill säga fortfarande en ganska lång bit in på Västbanken. För att åka till Jerusalem måste man fortfarande passera en vägspärr. Och de palestinier som inte bor där, får fortfarande inte tillstånd att besöka sin heliga huvudstad.
 |
| Kalandya checkpoint blockerar fortfarande vägen mellan Ramallah och Jerusalem. |
Och även om situationen på många sätt är mycket bättre på Västbanken i dag, än när jag skrev min bok, så är den fortfarande inte bra. Ockupationen och förtrycket finns fortfarande kvar.
Muren står där åtta meter hög och bönderna kämpar fortfarande för att få tillbaka marken som stals för att bygga den. Bosättningarna är kvar med sina gröna rabatter. Palestinierna har fortfarande inget medborgarskap och en stor andel av de palestinska männen sitter fortfarande som politiska fångar i israeliska fängelser. Många är fortfarande fattiga, de sörjer fortfarande sina döda och de drömmer fortfarande om att kunna bestämma över sina egna liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar